Jag intalade mig själv att stjärnorna inte i sig är adventspynt, så därför får stjärnorna i köksfönstret lysa. De regelrätta adventstakarna lyser däremot inte, och det beror till stor del på att en eller ett par lampor är ur funktion och alltså inte går att tända på något vis. Jag har försökt. Köpte ett gäng med nya lampor så det problemet är väl med all säkerhet ur världen, men det vet jag inte förrän imorgon kväll. Inga adventstakar tända innan tidigast lördagkväll före första advent, vet ni 😉
Utöver lampbryderierna så har jag även hunnit tvätta 10 maskiner med kläder, sängkläder och gardiner idag. Jag har strukit samtliga julgardiner och hängt upp, dukarna har blivit strukna och funnit sin plats, jag har hängt upp nytt draperi på kökssidan av dörren mellan kök och vardagsrum (den ständigt stängda dörren, jag vill ju inte ha fotgängare passerandes över min säng…) och ljuslyktor och lite annat krimskrams har funnit sig tillrätta i detta nya hem. Det är svårt att få det att kännas bra då samtliga advent- och julinventarier är införskaffade till andra lägenheter och de förutsättningar som fanns då, men på något sätt tror jag ändå att jag har lyckats ro hem det hela!
Jag måste erkänna att det känns konstigt att stöka på helt ensam i år, även om jag gjort det större delen av mitt vuxna liv. Jag fick några sting av ”hemlängtan” idag, till allt som var ifjol. Då vi var tre som stökade, alla lika förväntansfulla och glada. Julen är ju en familjehögtid och ifjol den här tiden hade jag just återfunnet den familj jag varit med och skapat. I år är det återigen bara jag och Celia, vilket på något sätt känns ovant även fast det bara var en jul vi var tre. Eller två jular. När Celia var nyfödd och så sen en gång igen, fyra år senare. ´
Kanske var det dessutom extra jobbigt att det i år faller sig så att Celia inte är med mig nu under första advents helgen? Nu blev jag ju verkligen ensam i allt mitt stök, samtidigt som jag ser att Celia bakat lussebullar med sin pappa och hämtat gran i skogen samman med sin farmor och pappa. Man kan inte få allt, men efter ett år av att ha delat allt och inte behövt missa något så känns det därför extra jobbigt just idag, när den mysiga tiden från ifjol endast blir på halvtid i år. Det anser jag mig ha all rätt i världen att känna, så ikväll känner jag det något så fruktansvärt mycket och längtar till söndagkväll då mitt hjärta kommer hem till mig och hjälper mig med de sista små sakerna som hjärtansdraperi i hennes rum, julstrumpa, liten julgran, duk på skrivbordet och såklart tända ängeln i hennes fönster.
Celia november/december 2010
Rise & Shine 